Det finns så mycket jag vill säga, men jag kan inte finna de rätta orden.
Det känns som att alla ord redan sagts men som att långt ifrån allt blivit sagt.

Jag vill mer än gärna ärligt kunna säga "Jag bryr mig inte" och jag intalar mig själv samma lögn gång på gång. Varje gång jag ljugit för mig själv såpass länge att jag inbillar mig själv att jag tror på det, varje gång jag intalat mig själv att "Jag är över dig", det är då du dyker upp med den hårda, smärtsamma och svidande sanningen. Jag har fel, jag är inte över dig. Och du bevisar det för mig gång på gång.

Jag antar att du alltid kommer finnas hos mig, på gott och ont. Jag har gråtit floder på grund av dig, jag har verkligen mått skit på grund av dig. Du har fått mig att må sämre än någonsin, MEN, du har också gjort mig lyckligare än någon annan. Du har fått mig att må bättre än bäst, du har fått mig att le dagar då allt känts värdelöst. Med det menar jag på gott och ont. Tårarna rinner fortfarande för dig, av smärta, svek och saknad samtidigt som mina läppar fortfarande ler för dig.

Det tar emot, men, det finns en del saker här i livet kan vi inte styra över.

Jag älskar dig, föralltid och förevigt.