Det är inte lätt alltid. Eller väldigt sällan faktiskt.

Jag tänker för mycket, psykar fram en höna av en pytteliten fjäder, plågar mig själv med jobbiga minnen, intalar mig själv att jag inte duger. Men just nu är jag glad att jag är jag, att jag inte är Kenza som inte kan skriva sånthär i sin blogg då på tok för många läser hennes blogg. Jobbigt nu om jag skulle bli Kenza och hela sverige läser detta - gud vad pinsamt liksom. 

Ibland känner jag mig underlägsen, mindre värd och tillochmed onödig. Det sjukaste är nog ändå att jag låter mig själv känna så. Vart tog mitt självförtroende vägen? Vart tog den självsäkra I-can-do-it-all-tjejen vägen? Henne saknar jag. Jag skulle kunna skylla på andra, att det inte visas tillräckligt med uppskattning, att jag inte får nog med bekräftelse men i slutändan har jag bara mig själv att skylla. Bara mig själv.