Har så mycket jag skulle vilja säga, så mycket jag skulle vilja göra. Jag hatar mig själv för det jag tänker skriva nu. Jag vågar inte. Eller, jag vet inte om jag vågar, ännu är det inte bestämt. Jag kanske vaknar en dag och hoppar, chansar, vinner. Det är väl just pga av den sista biten, vinna, som gör att jag inte vågar. Alla hopp & chansningar innebär inte vinst, men det är det ju ingen som vet i förhand. Ingen har ju någonsin kommit någon vart på att inte våga chansa. Våga & vinn heter det ju, alldeles säkert av en bra anledning. Inget kommer serverat på silverfat, jag har inte haft det så i mitt liv iallafall. Vill  man något får man se till att det händer, alldeles själv. 

Oj vad jag alltid ska hamna på helt andra spår. Äsch, det är väl det man har en blogg till? Att skriva av sig, allt & vad man vill. Jag tvingar ju ingen att läsa så om någon skulle ogilla mina sådanahär inlägg då och då så glöm inte att ingen tvingar er. Tur att jag inte är Kenza, då hade jag antagligen fått en mijlard kommentarer av en massa no-lifers som inte gör något annat än letar fel hos de stackars stor-bloggorskorna. Tänk att det finns så många som sitter och läser deras bloggar för att hitta något de kan skriva en riktigt elak kommentar om, att de pallar? Samma sak gäller där: ingen tvingar dem att läsa. 

Ibland undrar jag hur vissa kan vara så in i helvetes stressade alltid medan det verkar finnas hur många som helst som inte har något vettigt alls att göra? Tänk om (bara ett galet exempel nu) alla som satt och letade fel på Kissie ägnade lika mycket tid åt forskning? Då hade alla mysterier varit lösta nu. Nu är det väl tyvärr så att de som sitter där och skriver elaka kommentarer på Kissies blogg inte har möjlighet att ägna sig åt forskning då de förmodligen är totalt olämpliga som forskare pga IQ-brist.

Detta är vad som händer om man bloggar på natten. Sorry.